Annons
Annons


The results are in…


IMG_4715
I tisdags kom domen. För tre år sedan vid den här tiden på året så ringde jag i panik till BUP. Det hade runit över kvällen innan och både jag och Jacob kände hur vi misslyckades som föräldrar. Vår älskling son Frank var svår hanterlig, fick mycket vredes utbrott och var väldigt agressiv. Vi försökte med allt men allting blev bara en ständig kamp som vi kände att vi höll på att förlora. Dom människorna runt omkring oss som vi försökte prata med avfärdade det med att säga: ”alla barn är sådär och alla barn går igenom sina perioder”. Men med vår Frank så kändes det ändå annorlunda. Den enda lugna stunden var verkligen när han sov och som tur är har han alltid haft jätte bra sovrutiner. Somnar vid 20 och vaknar aldrig innan kl 07.00. Men det vakna dygnet var minst sagt intesivt.

Annons

Första gången jag märkte att Frank var hyperaktiv var när vi satt på ett cafe jag och några mammor under mamma ledigheten. Medans alla andra barnen satt lungt och stilla och lekte med en grej så var Frank överallt, i trappan, under bordet, bakom kassan, inne på toan och jag sprang efter som en galen kvinna. Vid det här laget kanske Frank var ett par månader bara. När han fyllt 1 år blev det änu mera märkbart och fram tills han fyllde 4 så har det bara eskalerat och blivit värre. Sommaren när Frank var 3 år och jag och Jacob försökte skaffa ett syskon så fick jag panik när jag insåg att det snart vankades 5 veckor semester i streck med Frank. Alltså ingen chans till avlastning och tid för att hämta andan. Så jag ringde till BUP för jag tänkte att såhär ska det väl inte kännas? Att man får ångest när man ska gå på semester med sin familj? Vi behövde hjälp.

Men eftersom det strax var semestertider så fanns där ingen möjlighet til hjälp innan sommaren. Jag blev tipsad om en bok som heter ”fem gånger med kärlek” av Martin Forster. Den hjälpte och jag kan verkligen rekomendera den till alla föräldrar oavsett om du har hyper barn eller inte.

Vi klarade allafall av den semestern även om det blev mest på Franks villkor. Till hösten fick vi komma till bup bromma plan där vi sattes i kö för att göra en utredning. Kvinnan vi träffade tyckte också att vi överdrev, att vi hade gjort en alldeles för stor psykoanalys på vårt egna barn och sa mer eller mindre till oss att lugna ner oss. Kände oss inte så hörda där så vi gick inte heller tillbaka. Strax därefter flyttade vi till sollentuna där vi fick träffa Matilda som verkligen förstog oss och också träffade Frank vid ett eller två tillfällen. Hon förstog oss verkligen och tyckte det skulle vara nödvändigt med en utredning. Under tiden vi fick vänta så träffade vi henne varanann vecka och fick jätte bra tips råd och konkreta verktyg på hur vi bäst kan bemöta Frank när han är ”besvärlig”. Det hjälpte jätte mycket faktiskt och plötsligt började man känna sig som en bra förälder och utbrotten minskade. När Nixon kom till världen så växte Frank jätte mycket över natten kändes det som. Han blev på sätt och vis lugnare och axlade storebrorsrollen med bravur. Han förälskades verkligen i sin lillebror. Med hjälp utav verktygen vi fått av Matilda på bup, jätte bra support och kommunikation på förskolan så har vi lärt oss att fungera bra som en familj.

För lite mer än en månad sedan så satte vi igång en utreding på bup farsta där vi fått plats. Utredningen bestog av olika moment som skulle klaras av. Vi föräldrar blev intervjuade flera gånger, Frank fick göra olika test med klossar, pussel och annat sen var det ett besök på förskolan där dom ville se hur han intreagerar med andra barn i en daglig miljö och sista var en rutinkontroll av en läkare. Vissa moment var svårare för honm att fullfölja och vi fick dela upp besöken i flera delar för att han skulle orka med och sitta kvar.

 

IMG_4369

För exakt en vecka sedan vid denna tid så fick vi besked om att Frank faktiskt har ADHD, en rätt så stark sådan. Han har även någonting som heter trotssyndrom. Ni vet när era barn är inne i trots period, den här lilla killen är konstant i trotsperiod. Det förklarar varför han alltid ifrågasätter minsta lilla grej och har lätt för att bli upprorisk för lite. Det var mycket att ta in tror vi satt där med psykologen och läkaren i två timmar. Dom gick igenom allting och förklarade alla momenten och vad de fått för resultat och varför. Det var samtidigt en lättnad för oss, vi har inte inbilat oss om att vardagen faktiskt är extra utmannande för oss som familj. Men det absolut viktigaste för oss är att han ska få de bästa förutsättningarna för sin skolgång. Extra mycket tid, extra förståelse, vägleding och mycket förklaringar är vad han behöver. Våran lilla pojk är så smart och hans tankar går i ett så vill bara att han ska få samma förutsättningar som barn som inte har ADHD och trotssyndrom. Nu har han papper på att han har rätt till det och det knns skönt. Nästa steg är att samtala med en kurator om vad vi gör av diagnosen och hur vi kan hjälpa honom i det dagliga livet.

Vi har ju märkt liknande tendeser hos lillebror Nixon och likaså förskolan så dom föreslog att vi skulle sätta honom i kö för utredning på en gång i ju med att det är så långa väntetider. Vi får se till hösten hur det blir med det för han är fortfarande så liten och mycket kan hända på ett sommarlov. Mer om det här i juli efter vårt första besök med en kurator på bup.

IMG_4344

Kommentera | Translate


Annons



Laddar