Annons


”Wonderlanding”


lindex_aw17_chrystelle

I fredags på pendeln på väg till jobbet. Ja ni som inte åker pendeln kan bara tänka er hur knöck fullt det är vid rusningstrafik men  jag lyckades ändå hitta en sittplats. Vid nästa hållplats så strömmade det in med mer människor men det var bara en som fångade min uppmärksamhet. En kvinna i 50års åldern. Hon var så vacker med sin olivfärgade hy, bruna bågar och korallfärgade målade läppar. Kvinnan var märkbart ledsen. hon fällde inga tårar men hela hennes kroppsspråk talade om att hon inte mådde bra. Hon hade inget hår på huvudet så jag antog att hon kanske var cancersjuk. Hon satte sig på den tomma platsen bredvid mig. Jag tittade runt omkring mig och alla andra tittade ner i sina mobiler, tror inte någon märkte av henne eller så var det bara för jobbigt att deala med. När jag ser ledsna människor så har jag jätte svårt att ignorera dom. I mitt bakhuvud snabbspolades alla möjliga scenarion om den här kvinnan vem hon var och vad som hänt henne, det var då tårarna börja rinna ner längs mina kinder. Klappade henne på armen och hon tittade på mig och log. Det var som att jag kunde känna hennes smärta. Hon kändes så bräcklig och ömtålig så jag la min arm om hennes axlar en stund. Sen satt vi mest där tills det var dags för henne att kliva av. Hon önskade mig en fin dag och jag desamma till henne och så smög hon av tåget. Jag såg henne gå mot uppgången och hon gick så långsamt och försiktigt när det slog mig att hon med stor sannolikhet kunde ha varit någons mamma. Det vart svårt att hålla emot tårarna. Hennes energi har varit med mig genom hela denna helg. Jag kan inte sluta tänka på henne och det troliga kriget hon går igenom just nu. Jag hoppas verkligen att jag får springa in i henne igen.

Det är så viktigt att vi ser varandra, fångar upp varandra och bekräftar varandra. Den kärleken som flödade i den här stan efter terrordåde i stockholm är den kärleken man vill se och känna hela tiden mot sina medmänniskor. Jag vet att jag inte kan se alla men att se någon är en bra början.

English:
On Friday on the shuttle train on my way to work. Yes, you who do not travel by shuttle train can only imagine how hard it is at rush hour, but I still managed to find a seat. At the next stop, it poured in more people, but it was only one person that really caught my attention. A woman in her 50’s. She was so beautiful with her olive-colored skin, brown glases and coral painted lips. The woman was noticeably sad. She did not cry but her entire body language was telling us she wasn’t ok. She had no hair on her head so I assumed she might be sick with cancer. She sat down in the empty seat next to me. I looked around me and everyone else looked down in their phones, do not think anyone noticed her or maybe it was just too hard to deal with her pain. When I see sad people, I find it really hard to ignore them. In my mind, all possible scenarios about this woman were spun who she was and what had happened to her, that’s when the tears began to come down my cheeks. I huged her on her arm and she looked at me and smiled. It was like I could feel her pain. She felt so fragile so I put my arm around her shoulders for a while. Then we just sat there until it was time for her to step off. She wished me a nice day and gave me a big smile and then she dropped off the train. I saw her go uphill and she walked so slowly and carefully when it struck me that she could very much have been someone’s mother. It was hard to hold the tears back at that point. Her energy has been with me throughout this weekend. I can not stop thinking about her and the likely war she’s going through right now. I really hope I’ll run into her again.

It is so important that we see each other, catch up and confirm each other. The love that flowed in this city after the terrorist attack in Stockholm is the love you want to see and feel constantly against your fellow human beings. I know I can not see everyone but seeing someone is a good start.

lindex_aw17_chrystelle
lindex_aw17_chrystelle
lindex_aw17_chrystelle
lindex_aw17_chrystelle
lindex_aw17_chrystelle
lindex_aw17_chrystelle

Photo & edit by moi

Dress – lindex, boots & jacket – H&M, purse – Nelly.com, sunnies – vintage

Follow me on Bloglovin and Instagram

Kommentera | Translate





Bright colors


IMG_3478
IMG_3489
IMG_3481

Hej kompisar,

Hur mår ni? Hos mig är det full rulle som vanligt. Jag började ett nytt jobb i förra veckan så jag har vart helt utzoonad från alla mina sociala kanaler. Det var nästan 4 år sen jag började ett nytt jobb så det är lite ovant såklart. Men jag ska försöka finna lite mer tid för er här också för det här är ju också nytt.

I vanliga fall så är det mörka toner som går i mina tankar på höst och vinter men i år känner jag mig lite som en rebell och är mest sugen på starka färger. I min höst garderob just nu märker jag att jag samlat på mig alla regnbågensfärger. Mycket rosa, limegrönt, rött, lila gult och orange. Bästa är att blanda färger och mönster med varandra. Men nu är det dags att hitta en trevlig 30 års present till mig själv och jag hade tänkt investera lite mer och välja mellan en klocka och en Hermes väska. Har inte riktigt bestämt vad det blir ännu. Måste spara en hel del slantar först.

Hemma är det verkligen ständig tornado. Båda killarna är inne i en väldigt trotsig period och det känns som att de triggar varandra lite grann. Men så plötsligt kan det bli vindstilla och man hittar dom ihop krupna tillsammans i ett litet hörn kramandes, så gulligt. Det är dom stunderna som hjälper till att ta sig igenom tuffa perioder. Nixon övar sitt tal som bara den och man kan få honom att härma det mesta ord, han försöker verkligen.

Nu ska jag natta kidsen!

Kommentera | Translate